Alltid ett val, eller?

Once upon a time

Hilsen.

När jag var liten bestämde jag mig tidigt för att resa. Eller snarare rymma. I synnerhet när föräldrarna var orättvisa. Jag var sååååååå orättvist behandlad. Tyckte jag. Som de flesta ungar tycker emellanåt. Kanske mer flykt än resa, men ändå. Till Japan skulle jag flytta. Där var alla snälla, tänkte jag. Japan? Jo, jag är lite snedögd och blev som liten lite retad för det. Jag såg ut som en japan, sa någon. Retad o retad förresten – man sa att jag hade sneda ögon. Det hade jag ju, men det lät som ret……. Min moster gifte sig och bosatte sig i Japan en tid, och skickade därifrån underbara kimonos i present till min syster och mig. Färggranna och fina äkta kimonos, så Japan fick det bli. Jag lärde mig t o m en slagdänga på japanska . 8 år tror jag visst att jag var. Kommer ihåg den än idag……big smiles……… KUY SAKAMOTO som sjunger Sukiyaki. Jag var nog lite kär i honom, dessutom. Han lät så liderlig på rösten och var så grymt söt. Vilket leende. Mums. Fast precis så tänkte jag inte då. Inte mums, alltså . Det ordet var inte uppfunnet om annat än godis och potatismos. Han var mer SÖÖÖÖÖT. Tur att han inte hörde mig. Män vill inte jättegärna bli omnämnda som SÖÖÖTA, det är i alla fall MIN erfarenhet. Snygg eller attraktiv, kanske. Det är dock ett annat tema som vi kan ta en annan gång. Några av er – ni som liksom jag – föddes då ångmaskinen upptäcktes och Fred Flintstone sändes på TV – ni kanske känner igen ”min” låt? http://www.youtube.com/watch?v=_zpOc9n7dlI&list=RD_zpOc9n7dlI

Har förresten kvar de gamla lapparna jag skrev till föräldrarna. Hittade dem – instuckna i en gammal bok – där mycket av det vi barn skrivit fanns. Fann allt när dödsboet skulle skiftas. Herregu´…….alla lappar vi ungar totat ihop genom åren. Nostalgi. Ni kan tro att tårarna rann av både glädje och sorg. Svunnen tid men så härligt att sitta ned o läsa. En hel del pussel läggs och en hel del svar får man när man tittar i backspegeln. Ungefär: sådan var jag ju även som barn, ju!! T ex detta att skriva och meddela mig, alla brev med hjärtan och blommor och krusiduller. Kärleksbrev till mamma och pappa. Till och med alla små meddelanden jag skrivit till dem, som tonåring – roliga små brev och uppmaningar…………jag var sådan redan då! Rätt tryggt att veta att jag är jag – även om jag tvivlar understundom.

20140627_224137

Hungarian Cookery Book

Att resa har jag fortsatt med. Kan inte säga att jag VALT det på det sätt som jag tänker att man VÄLJER. Alltså, att man sitter ner och resonerar olika möjligheter och så BESTÄMMER man sig. Nej. Inte så. Det handlar mer om att fånga ögonblicket – vilket jag för övrigt är lite av en EXPERT på. Bli fångad av en stormvind, det är liksom rätt härligt. Även små stormvindar dras jag till. Till och med en bris kan få mig att gå igång . Anyway. Älskar det. Resandet. Nya miljöer och möten med människor och kulturer. Resandet för mig är som en adventskalender. Man öppnar nyfiket nya luckor och får se något oväntat. Så mycket härligt det finns att upptäcka och njuta av. Tycker inte ni det? Har ett ton kokböcker på främmande språk med ljuvliga bilder t ex. Blir alltid inspirerad av att laga mat jag sett och smakat på. Allt utom lamm. Det går bort. Jättebort. Under ca 6 år åt jag inte annat än lammkött, för att mitt liv runt mig underlättades om jag lät bli Nöffe Gris. När den tiden var över ville jag återgå till fläskkött, men det smakade vedervärdigt. Lika speciell smak som lammkött har fast annan, om ni förstår vad jag menar. Det tog något år eller så innan jag återföll till det knaperstekta fläskets o de bruna bönornas värld. Har inte avvikit från den vägen sedan dess.

Glad tror jag att jag varit nästan jämt. Kommer ihåg att jag frågade mamma vid något tillfälle. Hurdan var jag som liten? Glad och påhittig, sa hon. Tyckte mycket om mat. Älskade blommor och plockade gärna buketter. I synnerhet tulpanerna i Farbror Perssons rabatt i hyreshuset vi bodde i, på Guldheden i Göteborg. Farbror Persson var farlig. Tänkte jag. Han hade brun basker med stropp och höll ordning på alla gatans ungar. Såg han något han inte gillade, stack han ut huvudet genom sitt köksfönster , hötte med näven och ropade. Mig hötte han åt ofta. Hans fina rabatt länsades som oftast. Jag ville ju bara ge blommorna till mamma och så fick jag skäll! Gubbtjyv. Jag antar att det är därför jag har ett växthus nu. Jag kan plocka bäst jag vill och jag hötter aldrig med näven åt mig. Jag bara ler. Å inte har jag brun basker, heller. Gillar inte brunt. Inte på mig. Hmmmm. Kanske hänger ihop?

I want food

I want food

Tamarisk

Tamarisk

Likaså plockar jag alltid fröer på mina resor, eller snor en och annan blomma i någon rabatt. Farbror Persson är död sedan länge, så därför vågar jag. Jag har en lilja från Makens och min bröllopsresa på Azorerna från år 2000, som blommar varje år. På Taiti plockade jag fröer – på marken – och hade inte en aning om vad det var jag plockade. Nu har jag 5 st spirande liljeliknande plantor i mitt växthus. I krukor utanför står det en buske som heter Tamarisk – den grävde jag upp vid Balatonsjön i Ungern för 3 år sedan. Planterade den i vår gräsmatta. Maken har kört över den med gräsklipparen ett par gånger så jag har räddat det som var kvar. Fridfullt vajar de nu i krukor – långt bort från massakermaskinerna. Tomaterna vi äter i år är också från Tahiti ( fast säkerligen från Frankrike från början ), och paprikan från Ungern. Lagligt köpta fröer i affär. Man får ju variera sig.

Som sagt, val gör vi alla – även om vi avstår från att välja. Ibland blir det som vi vill – ibland blir det som andra vill. Att göra som andra vill och INTE MÅ BRA – det skall man låta bli. Tänk på det. Jag har gjort sådana val också. Usch och fy. Nu när jag är på gränsen till fallfärdig och förbrukad ( fast det är nog kanske ca 43 år kvar, hoppas jag ) så vill jag helt enkelt inte längre. Vill inte göra som jag inte vill. Inte så att jag bara vill ha det jag pekar på ( inte BARA ………. ), utan jag vill inte plåga mig längre. Jag vet att jag kan om jag måste, men jag måste inte nu.

Ställ frågorna till nära och kära medan tid finns. Fråga, fråga, fråga. Om allt och ingenting. Om förr och då och jämt. Min erfarenhet är att det stillar sorgen något den dag man inte längre kan ställa frågorna – för att den som har svaren inte längre finns med oss. Fråga, fråga, fråga. Bekräfta, bekräfta, bekräfta. Det kan faktiskt bero på vad och hur du väljer att tänka. Att gräva i gamla minnen kan svida men kan hela. Historien är viktig för framtiden, det tror jag bestämt.

Jag lever inte alltid som jag lär men jag är på godare väg nu än förr. Did my lesson. Still doing it. Rätt mycket är bra gjort.

I höst är det också val. En annan sorts val men påverkar gör det. Imorgon skall jag på konfirmation. Då har jag att välja mellan 3 olika hattar eller inte alls.

Välja, valde, valt. Hela tiden. Några lätta, några svåra, några nästan omöjliga. Om inte DU väljer, då gör någon annan det åt dig. Vill du det?

Wherever I lay my hat

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ciao, Annicka

 

 

 

 

 

 

 

Kommunikation är kul - återkoppla gärna!